och tar bort allt, smuts och sopor och fimpar. Man städar inte en gång i veckan utan när det behövs, och här på Seved innebär det i princip varje dag. Kommunteknik gör ett hästjobb. Strider inte det mot idén att de boende själva ska ta ansvar? — Tyvärr är det så. I våra hus är det rätt okej. Vad vi egentligen pratar om är 300 meter på Rasmusgatan och en del av Sofiagatan. Det är där skiten ligger. Jag är generellt emot kameraövervakning, men i det läge där Seved befinner sig nu tror jag att det hade varit bra med en kamera på Rasmusgatan. Det känns trist att behöva erkänna det, men det är väldigt många som köper stöldgods och narkotika där och som kommer i sina bilar om kvällarna. Nu är det också så att det kommer en ny grupp killar, de är 12, 13, 14 år gamla. De är på gång. De är 30-40 stycken som drar runt på kvällarna. På vintern kastar de smällare och snöbollar. Några har börjat sno cyklar. Jag har sett sådant här i femton år, jag vet exakt vad det är. För X antal procent av de här killarna kommer det att gå åt pipsvängen om ingen gör någonting nu. Seved har haft ungefär samma rykte i flera decennier och alla som jobbar med barn vet om det här. Stora summor har pumpats 183 in. Varför händer så lite? — Det är trögt rullande. Man gör det för lätt för sig genom att bara säga att det är trångboddhet eller narkotikamissbruk. Det är svårare än så. Innan jag började på MKB jobbade jag i Malmö stads fältgrupp med ungdomar som inte valde föreningslivet eller fritidsgårdarna, som hängde på gatorna. Jag var patrullerande fritidsledare. Det här är nog det enda område där jag aldrig har känt mig välkommen. I Kroksbäck och Lindängen och Rosengård kunde man alltid ha ett bra samtal med ungdomarna även om man kom som en sorts myndighetsperson. Det gick inte på Seved. Jag fattar inte varför. Det är ett märkligt område. Och det är en märklig hierarki bland ungdomarna.
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above