Hur ser den ut? — Jag får ibland känslan att killarna som hänger på Rasmusgatan är väldigt måna om sina familjer, men de tycker samtidigt, åtminstone 184 tills de blir 22-23 år, att det är okej att deras småsyskon trampar samma väg som de själva. Sedan är de inte så glada. Då sitter de och pratar om att de inte har någon utbildning eller något jobb eller någon lägenhet. Då börjar verkligheten ramla över dem. Och då har de stått där alla de här åren och inte gjort någonting. Det är en bra fråga: varför händer så lite? Alla vet ju om det. Det är en oerhört befogad fråga. Vem ska ha den frågan egentligen? Vi har ju nycklarna in till de boende, men kommunen är den som ska göra insatserna. Vad är det människorna behöver egentligen? Vilken hjälp är det som krävs? Förändras Seved på något sätt? — Problemen på Rasmusgatan är tyvärr konstanta. Jag tycker att området annars har fått en uppfräschning. Det är många studenter som flyttar in och det är billigt att bo här. Vi har ett konstnärshotell, en ateljé för tio konstnärer; det är roligt med människor som flyttar till en tvåa och kan ha en ateljé i källaren. Det har skapat jättemycket bra grejer, vi ska ha workshops med barn från området. Det är på de positiva elementen jag måste lägga mitt krut. Egentligen borde man göra en lista på dem mellan 12 och 15 år som man är orolig för. De befinner sig i sammanhang där det händer saker. Även om de inte själva är aktiva har de ena foten i det. Man skulle göra en lista och lämna över till socialtjänsten. Det borde ju ha funnits någon som kunde agera under alla de år som har gått. Socialtjänsten borde kanske ha suttit här och identifierat det som jag också ser. Vad har MKB för relation till Barn i Stan? — Lokalen på Sevedsgatan stod tom och det enda vi diskuterade var att göra i ordning den och få in någon positiv verksamhet. Tidigare
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above