soppåsarna i träden. I träden! Vi hade sopnedkast. Krusbärsbuskar och vinbärsbuskar försvann och gräsmattan blev fördärvad. Det var bara invandrare som kom dit. Allting försvann, både lampor och skärmar och tvättstuga och toalettskåp. ”Nä,” sa jag, ”jag kan inte bo kvar här. Jag säger upp mig.” I det nya huset på Sevedsgatan var det så rara människor, trevliga och uppmärksamma. Jag är äldst i huset. Alla har ögonen på mig, jag har ju varit mycket sjuk på sistone. Grannarna tittar efter så att jag har öppnat min persienn. Då vet de att jag är vaken. På tomten mitt emot, där Barn i Stan finns nu, var det kolonilotter 112 förr i tiden? – Ja, där hade vi potatis och olika grönsaker. Vi hade till och med en liten friggebod. Vi hade kaffefester om kvällarna, det var ju så skönt att gå ner här och sitta. Vad tänkte du när de började odla här igen? – Jag vistas mycket på min balkong och när jag tittade ut var det en karl som gick och satte långa pinnar i jorden. Jag blev väldigt nyfiken. Sedan gjorde han rutor. Jag kände igen pinnarna för sådana har jag själv satt nere i Beddingestrand hos min väninna. Hon och jag planterade pilegrenar. Och det växte ju med en gång. När häcken var färdig med alla rutorna var det så vackert och jag tänkte att i morgon bitti står det inte kvar där. Men det gjorde det. – Det har stått så fint hela tiden. Och jag har varit här mycket och tittat och följt odlingarna. När dina barn växte upp här var det en bra miljö för dem, tyckte du. Tror du att de som växer upp här nu har det bra? – Nej. Jag har tre barnbarn och fem barnbarnsbarn. Jag tänker mycket på dem. Jag tänker på barnbarnsbarnen. Jag tänker: ”Hur ska det bli? Hur är världen? Varför är vi så fattiga nu? Varför är här
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above