Sara Abdi, 52 år Vi var tio syskon i min familj och bodde i ett hus på landet. Huset var stort, men det var som ett enda rum där vi alla sov tillsammans. Mina föräldrar hade säkert tusen kameler. Vi barn brukade mjölka dem och se efter de små kamelerna. Vi hade alltid fint väder, allting var perfekt. Men det var många som inte kunde hitta något arbete. Jag började i skolan när jag var elva år. Alla hade uniform och det var blandade klasser med tjejer och killar. Vi brukade sjunga tillsammans på morgonen innan vi gick in i klassrummet. Lärarna var mycket stränga och hårda mot oss om vi inte hade gjort våra hemläxor. Ibland fick man sitta kvar som straff när alla andra hade gått hem. Efter skolan spelade vi basket eller fotboll och sedan läste vi läxorna hemma en timme tillsammans med föräldrarna eller någon privat lärare. På helgerna brukade Rafi Ali Ahmed Jag kom hit när jag var tolv år. Det var krig så mina föräldrar flyttade till Sverige. Svenska folket har hjälpt oss. Man ska tänka på andra människor. Första intrycket var att det här var ett självständigt land, här fanns poliser, allting fungerade. I mitt hemland finns ingenting sådant. Det är krig hela tiden. Folk dödar varandra. Min pappa har visat mig en bild på huset som vi bodde i. Det är förstört. Allting är förstört. Vi är en stor familj, en stor släkt, men kriget har gjort att alla har gett sig av. Det är inte att tänka på att åka dit. Jag blir känslosam när jag tänker på det. 11 vi gå på bio. Jag drömde om att bli skådespelare och sångerska. På den tiden var Somalia Afrikas finaste land med de bästa stränderna. Om det inte vore för kriget hade jag aldrig gett mig av.
Egna Röster Egna Bilder
To see the actual publication please follow the link above