Rullar Barn i Stan på utan att ni riktigt har grepp om vart det är på väg? — Ja, på något sätt är det så. Det är lätt att bli hemmablind när man har en stor ansökan framför sig, där det står om integration och identitetsskapande och alla de här storvulna begreppen. Då har man det hängande över sig och så sitter man här och så är man kanske fem barn och tre från personalen och en senior, och så tycker man att kanske är det inte så viktigt det man gör, det berör inte så många. Så kan det kännas vissa dagar. Ändå förstår vi att det sätt som vi bemöter människorna på är någonting som området faktiskt har längtat efter. Barn i Stan möter människorna i något livsbejakande, något framåtriktat. Det är en floskel, men det är verkligen så; alla kan bidra med hundra procent av sin egen kapacitet. Vi bekräftar inte människorna i något nedåtgående eller stigmatiserat tillstånd. Hit kommer mammor som vi vet är väldigt deprimerade, men det är ingen som säger: ”Åh, vad synd.” Vi säger: ”Kaffe? Kan du hjälpa till med kopparna?”. Det är ett annat förhållningssätt. Vi koncentrerar oss inte på infrastruktur, att allt är så bedrövligt. ”Har du en son som knarkar, det är ju hemskt, är du arbetslös, oh, har du det så i lägenheten, det är ju inte klokt, är det verkligen sådan fruktansvärd rasism i samhället så att ni inte kan flytta, är det strukturell rasism som gör att du inte får jobb?” Och så vidare… Det är ett förhållningssätt i förvaltningarna, det här att säga att man ska motverka arbetslöshet, man ska motverka kriminalitet, man ska motverka utanförskap. Barn i Stans inriktning är inte i första hand att motverka utan att medverka till att bejaka det som är dagligt, att bejaka förmågan och möjligheterna. Bejaka folks berättelser. Vi vill inte befästa det som är besvärligt. Kolonilotten uttrycker väl den tanken? — Ja, och då kommer vi faktiskt in på infrastruktur eftersom kolonilotten är ett av våra huvudspår. Den knyter ihop området med sin historia samtidigt som matspåret får en tydligare prägel av friskvård och kretslopp. Jag kan tänka på den där dagen när det kom massor 93
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above