en har varit en; vi är alla individer och många har haft stora hjärtan och velat ta på sig människors problem och lösa dem. Det omgivande samhället har sina uppdrag: Södra innerstaden, MKB, Kompassen och den här stora Turning Seved-historien. Alla fokuserar på att vi ska få bort knarket, det ska bli bättre här i området – och det har jag låtit oss dras in i. Många har haft förväntningar på Barn i Stan och det är skönt att känna sig behövd. Jag ska inte frånsvära mig ansvaret för att vi har blivit ett slags liten Moder Teresa-organisation i området. Det har varit svårt att värja sig. Beror det på att andra inte har fyllt den funktionen eller på att behoven är så stora att man skulle kunna pumpa in femton olika parallella projekt? — Här finns ett stuprör som läcker, det är fullt med hål i röret, ända upp till taket. Och här klättrar vi – nu pratar jag om aktiva aktörer i området – med små tuggummin som vi tuggar frenetiskt på och så trycker vi in dem i hålen. Men det här frätande regnet som rinner genom röret ser ju till att det blir nya hål hela tiden. Här kan vi klättra och tugga och stoppa tuggummi i hålen, men det är inte det som är problemet. Vi lappar på någonting som inte är funktionellt. Här finns grava strukturella problem och, ja, här finns många som borde ta ett större ansvar, både från rättsväsende, polis, det sociala, fastighetsägare, kapital. Någonstans måste man väl ändå sätta sig ner och fundera på om alla åtgärder som gjorts, alla pengar som pumpats in, har gjort någon nytta. Det uttalade syftet är ju i alla fall att det ska bli bättre. Men om Barn i Stan har det inte sagts att det ska lösa några sociala problem? — Nej. Vi skulle utöka mötesytorna mellan barnen och seniorerna i området. För att åstadkomma de här mötena valde vi att prata om barndomen. Vi tyckte från början att oaktat vem som bor i ett område, 192 vilka som är aktiva där, är det oanständigt att barn får betala
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above