dem tillräckligt mycket och visa dem rätt väg. Många gånger har föräldrarna också sociala problem, och då är det svårt att själv vara nöjd med livet och hitta rätt väg samtidigt som man ska leda sina tonårsbarn rätt. Man vet ju att det är ett begränsat antal personer som står för de största problemen. Ändå pratar man generellt om ungdomsproblem 140 eller invandrarproblem; stora grupper identifieras som problematiska. Är det för att man är rädd att peka ut någon? — Vi skulle kunna peka ut de personerna. Men samhället har sitt sätt att arbeta. Det är som att kalla till föräldramöte för att beskriva något speciellt problem. Alla de skötsamma kommer och de som borde lyssna på det kommer inte. Varför satsa brett, varför inte i stället toksatsa på dem som verkligen behöver hjälp? Det är ju endast det som ger resultat. Säger du det till någon? — Jag säger alltid det. Jag tycker att vi många gånger satsar alldeles för brett i stället för att gå på de här personerna som verkligen behöver stöttning och hjälp, av feghet inför att våga peka ut de här människorna. Min erfarenhet är att ingen vill känna sig utpekad, men när det samtidigt kommer upp till diskussion är man oftast väldigt tacksam, särskilt om man hamnar i en grupp där de övriga föräldrarna har ungefär samma problematik. Oftast tycker de att det är skönt att ha någon att prata med om sina problem. Vad är haken då? — Haken är att socialtjänsten inte jobbar på det sättet. Hur jobbar de? — De jobbar mer generellt. De vill inte ha det här utpekandet. Sedan finns det en sekretesslag som hindrar oss, om inte samtycke ges, att prata om vissa individer. När det gäller ungdomar tycker jag att det är
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above