Shukri Ibrahim, 56 år (i Somalia, intervjuad på telefon av sin dotter Hanna Abdullahi) En viktig händelse för mig var dagen då jag träffade min far, som jag inte hade sett sedan jag föddes. Varenda gång jag frågade min mamma sa hon att han kommer nästa år, men när jag träffade honom för första gången hade jag hunnit bli 15 år. När jag fick se honom började jag gråta. ”Min pappa, var har du varit alla dessa dagar?” Han svarade: ”Jag har suttit i fängelse.” Min mamma var barnmorska och jobbade på sjukhuset i Mogadishu. Vi var fem personer hemma i familjen och bodde i en stor lägenhet på tredje våningen. Där fanns fyra rum, kök och två toaletter. Barnen fick hjälpa till med städningen av huset på fredagar. Jag kommer ihåg att vi hade roligt i skolan, vi läste, skrev, sjöng och tävlade. Lärarna kom från Somalia eller Italien och var mycket snälla. Pojkarna och flickorna gick i samma klass och vi hade skoluniform. Efter skolan ville jag bli polis och gick en ettårig utbildning. Somalia är ett helt normalt land, som andra länder. Folk här nere tänker inte bara dåliga tankar. Jag bor fortfarande där jag född, i Mogadishu, men mina barn har lämnat landet på grund av kriget och jag väntar på att de en vacker dag ska flytta tillbaka. 225
Egna Röster Egna Bilder
To see the actual publication please follow the link above