201 Yasmin Yassin Jag bor i Jönköping och jobbar som biträdande enhetschef i Habo kommun. Jag var sex år när jag kom till Sverige, mitt nya hemland. Det är min hela värld. Att åka tillbaka ner till Somalia för några år sedan var ett val som jag gjorde för att jag kände att det var något som saknades inom mig. Det var nödvändigt för att hitta en del av mig själv. Jag åkte dit för att under ett år arbeta i ett projekt i den del av landet som kallas Puntland. Jag bodde i Galkayo, en gammal stad som har växt och blivit större. När jag först kom dit jobbade jag med unga tjejer som gick i skolan och behövde en liten knuff för att klara skolgången. I Somalia har flickor inte haft samma möjligheter som pojkar att gå i skola. Där finns en kultur som ser pojken som en framtidsinvestering. Den mentaliteten har dock ändrats på senare år. Man har insett att det är flickorna som är familjens ryggrad. I Galkayo jobbar nittio procent av kvinnorna från gryning till skymning. De säljer tomater och mjölk, de plockar pinnar som kan användas som ved, de ser till att barnen kommer i väg till skolan och att det finns mat på bordet. Vad gör männen? Många har dödats i kriget eller så har de hamnat i något slags inre konflikt där de inte har kommit vidare. De har blivit väldigt passiva. Det är svårt att vara man i Somalia, tror jag. Man fastnar i klantänkandet. Klansystemet är inte alltid negativt, man får ju ett skyddsnät som tar hand om de egna. Det negativa är inställningen till de andra klanerna. Berätta mer om ditt projekt! Det handlade om att bidra till att finansiera tjejernas utbildning. Jag hjälpte dem med kurser och yrkesutbildning och att starta egna små företag. Sedan arbetade jag även med killar. Där finns killar som är analfabeter och många dras till kri
Egna Röster Egna Bilder
To see the actual publication please follow the link above