Italien och sedan till Kanada. Där började jag jobba deltid för radio och tv och startade en egen verksamhet. Tidigare sjöng jag kärlekssånger, men nu sjunger jag mer patriotiska sånger. Jag kommenterar det som händer i Somalia, hur våra barn har det. Jag försöker göra människor medvetna. Jag har många drömmar. Kan du berätta lite mer om din barndom? Mogadishu var en fridfull, avspänd stad. Man gick till stranden, man kunde gå vart man ville. Ibland sov man under ett träd. Ingen krökte ett hårstrå på ens huvud. Det var tryggt och det var vackert. Ibland när jag tänker på Mogadishu gråter jag. På kvällarna spelade de musik, människor dansade. Man sjöng, man drack, man simmade i havet. Det var en fantastisk plats. Där fanns soldater som såg till att det var lugnt. Jag hoppas att jag en dag innan jag dör kan komma tillbaka 120 och uppleva Mogadishu i fredstid. Jag tycker om när folk kommer samman och sjunger och minns hur det var där hemma. Hoppet dör aldrig. Har du varit i Somalia någon gång under de här 23 åren? Nej. Det går inte. Jag är rädd. Det närmaste jag har kommit är Djibouti. Jag känner mig som hemma här i Malmö. Jag kom hit för att sjunga vid nationaldagsfirandet den 1 juli och här fanns somalier som samlades och satt och pratade. Vart vi än reser i världen stöter vi på andra somalier. Vi är ett globalt folk. Den yngre generationen pratar inte alltid somaliska; de talar engelska, tyska, svenska. Jag reser runt för att lära barnen somaliska. Vi delar en kultur, vi har våra sånger, men det känner de inte till. Det har gått förlorat. Vart jag än kommer säger jag åt mammorna att de ska prata somaliska med sina barn. Jag ser mig som lärare, lärare i kultur.
Egna Röster Egna Bilder
To see the actual publication please follow the link above