Fotboll och lavendel I maj 2009 åker vi till konferenscentret Valjeviken i Blekinge för att med lite distans prata om hur det går med Barn i Stan. Med finns personal och medlemmar från föreningen Hidde Iyo Dhaqan och jag antecknar i mitt reporterblock och vi kvällspromenerar bland de knotiga träden i naturreservatet. För att en dokumentation som den här ska bli intressant för andra än dem i den inre kretsen, som redan vet det mesta, gäller det att hitta lärdomar. Vad var det som fungerade? Hur tänkte man? Kan man låna några idéer och använda dem på annat håll? Jag tänker mycket på det där; på svenska bokhyllor, bakom tjänstemän 64 och i kommunala skrubbar, står tio mil rapporter och dokumentationer och utvärderingar, och man undrar hur många som läst dem och hur många verksamheter som inspirerats och faktiskt blivit bättre. Det är inte lätt att rubba cirklar och rita om mönster. Barn i Stan är inte första försöket i den riktningen och blir inte det sista. Hur går det? frågar man sig där bland trädknotorna i Valjeviken. De otåliga efterlyser konkretion. Folk på Seved är projekttrötta, skriver jag än en gång i mitt block. Kanske har det lovats för mycket. Det är för lite som händer. Svårt att möta grannarna när utlovade saker inte blir av, säger någon. Vad är det då som måste hända för att man ska veta att det har hänt något? Tidsbestämda aktiviteter bör visa resultat. Däremot är förskjutningar i vardagen närmast omöjliga att mäta och föra in i tabeller. Man ser dem sällan i stunden; det fordras ett steg tillbaka, att man blundar till och tittar igen. Nu är i alla fall fyra bussutflykter planerade till i sommar, bland annat till Statarmuseet och badstranden i Höllviken, och de blir snabbt fulltecknade. Jag kommer att följa med de somaliska barnen
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above