57 Berättandet Det krävs mer av lyssnaren när det gäller barn, menar Lasse Flygare. De har väldigt många berättelser, precis som bingodamerna som kommer hit varje onsdag. I grupp är de inte speciellt intresserade av att berätta, men enskilt är de det. Tyvärr är det samma sak för både de äldre och barnen, att de är ovana att berätta eftersom ingen har frågat: ”Vad tycker du?”. När vi presenterade våra idéer och tankar sa många: ”Gud vad bra, varför har ingen gjort det tidigare?” Och en av anledningarna är väl att det inte faller sig naturligt för någon. Så vi sitter här och jobbar med något som egentligen är väldigt onaturligt, något som det inte finns beredskap för. Det finns ingen vana. Däremot finns det fördomar hos de involverade människorna, även hos oss i personalen. Berättandet är ju ett traditionellt sätt att umgås på. Vad var det som tog död på det? — Jag har minnen från mitten på 1960-talet, hos min mormor och alla hennes barn och barnbarn, i en liten by utanför Borås. Just på jularna satt vi och pratade jättemycket och det var helt vansinniga berättelser, man fick lov att sitta och skröna. De berättade också om gamla tider. Här i området har jag kommit i kontakt med en äldre man från Somalia, som berättar både om den faktiska historien och hittar på fria historier. Där vävs det in visdom och annat som han bär på. Vi har ju i hög grad blivit konsumenter. Gapa och svälj. Tv och radio, lyssna, lyssna, titta. Men berättelsen är central för oss. Allt runt omkring behöver mycket omsorg från oss som jobbar här för att det ska bli någonting. Om vi får ett tjugotal äldre att berätta så här i början, då är jag nöjd. Jag har frågat de äldre som är beredda, till bristningsgränsen
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above