35 Högt i tak Det är oktober 2008 och jag sitter med på ett litet planeringsmöte med fyra personer i en lokal som ännu inte öppnats. Ett bord, några stolar. Inte mycket till dagsljus. Det är ett stort rum på bottenvåningen i ett hyreshus. Försäkringskassan höll till här tidigare, och sedan en verksamhet för missbrukare. Utanför på trottoaren är det trist och dystert. Gråa stenplattor. Något spetigt försök till buske. Grässtrån som ber om ursäkt för sig själva. Hundbajs, tomburkar, glasspapper. Här inne har vi fått i gång kaffeapparaten och jag noterar saker som sägs: Seniorer och barn ska mötas. De ska prata om sina barndomar. Vi ska baka bröd och ha matlag. Odla framför huset. Man ska inte ta över och berätta för andra vad de vill. Det ska vara väldigt högt i tak. Vi måste vara en sammansvetsad grupp i gränslandet till politiskt arbete, vi ska vara psykologer och pedagoger. Se individen, inte den etniska tillhörigheten. Mammorna ska knytas till oss eftersom det är de som bryr sig mest. Jag skriver också ner någonting som nästan liknar en universell erfarenhet: Folk är dödströtta på tillfälliga projekt. Någon säger: Vi behöver bli mästare på att inte veta och tycka. Inställningen ska vara: jag kan ta reda på det. Vilka kommer? Hur kommer de igen? Gå ut på gatorna. Hur få hit seniorerna? Hämta dem. Mitt liv, min barndom: Var din barndom lik den barn har i dag? Är det bara yttre skillnader, eller också mentala? Om det kommer en enda person är det värt besväret. Det där sista låter blygsamt sympatiskt och kanske är det så man måste tänka för att bryta projekttröttheten och intala sig själv att livet inte går ut på att bli programledare i tv med tre miljoner tittare som bombar ens mejlbrevlåda.
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above