Publikens bemötande var häftigt för dem: ”Wow, de applåderade åt oss!” Nu har vi satt i gång med någonting som vi inte har sjungit tidigare, Timbuktus ”Alla vill till himmelen”. ”Timbuktu, det vet vi vem det är!” ”Bra, vi ska sjunga en låt som han har gjort.” Vi har både skrivna berättelser och deras egna lekar. Om någon vill vara prinsessa sätter vi in en prinsessa. Det finns nästan alltid en huvudstory som dyker upp och går igen; i Hollywoodfilmerna har du den onda och den goda, du har lite kärlek och man presenterar vardagen och sedan blir det hemskt och sedan blir det bra. Men det kan vara ett öppet slut också, inför framtiden. Vad gör man om fem barn vill vara prinsessor? Amelie: Då får de lov att vara det! Sven: Man måste fråga dem vad de vill göra. ”Vem är du och vad kan du? Det du inte kan, kan vi kanske träna på.” Det handlar om modet att våga ta steget och uppträda. Vi väver där vi står och vi väver med de barn som kommer. Och så försöker vi odla de barn som utgör kärnan här. Det ska göras en ridå och där ska barnens egna bilder appliceras. Vi har riktat ljus och har en riktig ljudanläggning. Det är viktigt att det är på riktigt. Det är ingen låtsasverksamhet här. När barnen kommer in här har de ett behov. Vad är det för behov? Sven: Att bli sedd. Det är det klassiska behovet. Jag duger till. Amelie: Det finns en social rädsla. Här kan ungarna leka, det är både somalier och romer tillsammans, men går jag hem härifrån ser jag somalierna på ena sidan gatan och romerna på den andra. Ju äldre de blir desto mer segregerat blir det. Det finns en rädsla för att släppa in andra. Det har varit så kulturellt uppdelat. Hos oss finns en blandning och det är skönt att de träffas här. Det går lättare ju yngre de är för då de har de ännu inte fått höra så mycket hemma. Familjen påverkar dem oerhört mycket. 211
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above