också många av studiebesökarna, får dem att reflektera över sin egen verksamhet. Det handlar om något svårgripbart; ett förhållningssätt, en attityd. Hur vrider man upp mungiporna på ett bostadsområde som tittar ner i marken? Man leker att allt kunde vara annorlunda. Man planterar en solros och sedan en till. Man lyssnar och pratar. Man öppnar dörren och tar sig själv på lite mindre allvar. Det finns inget recept att skriva ut, men man påverkas förstås av hur människor omkring en beter sig. Och om man inte tror att människor och samhällen kan förändras, vad ska man då tro på? Vad det ska bli av detta kan ingen veta. Det var en trevande start, men sedan har Barn i Stan blomstrat. Det lustiga är att jag inte kan sätta fingret exakt på vad det innebär. Det har varken sålts tusentals medlemskort eller producerats osedvanligt många teckningar. Kanske hade man med en mer konventionell verksamhet fått hit fler barn. Själv hade jag trott att det skulle komma fram fler berättelser om gårdagens 17 och morgondagens barndom. Nu tänker jag att en dörr på glänt är viktigare än en färdig historia. Möjligheter inom räckhåll, ett mellanrum som vidgas. Villa Villekulla vid Sevedsplan; det är så det ser ut med denna mångfärgade spretighet runt första våningen på en vanlig kommunalrektangulär hyreslänga; det är så det kan kännas. Här i boken får vi följa vägen framåt – både tankar och eftertankar – från det första penseldraget till dagens förhoppningar. Många vill veta mer och hämta inspiration. Barn i Stan lever sitt eget liv, både som handfast praktik och skimrande fantasi. Kan man säga att det offentliga rummet har fått en chans att bli en smula mera magiskt? Det kunde man inte tro för ett par år sedan, men nu har det hänt.
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above