147 Det magiska rummet — Jag gillar att göra små revolutioner hela tiden, skrattar Lasse Flygare. Här är det clashes. Hela tiden. Det är kul, men svårt för många. Hur vill du sammanfatta det första projektåret? — Det tog fasen så mycket längre tid att etablera metodtänkandet än det kanske hade gjort om vi hade haft lokal tidigare. Tack och lov är Barn i Stan på väg att lämna pysselstadiet, det som är förvillande likt förskola och skola och fritidsverksamhet. Det här har behövts för att locka folk, det har behövts för att få personalen att känna sig trygg, för att lära känna barnen och varandra. Det har varit helt okej, men det har ett värde bara i den mån man är tillsammans och gör någonting med ett vidare syfte. Alla måste fatta att det inte är vi som ska städa, sopa trappan, ställa ut krukorna med dill och persilja och krasse. Vi väntar in barnen och de äldre. Det är det som är verksamheten. Personalen ska inte fixa allt så att folk bara kan komma hit och känna ”Oh, vad roligt”. När du talar om metod och metodtänkande, kan du försöka beskriva hur detta ser ut? — Som vuxna ska vi ha en förståelse för vart det är på väg och varför. Vi ska veta hur vi ska använda resultaten av det vi gör. Och i den mån barnen förstår det, ska de också få vara delaktiga och känna att de finns i ett större sammanhang än bara just här och nu. Men metoden är extremt koncentrerad till här och nu. Det är i mötet som allt är möjligt. Det är i mötet vi kan få i gång samtal. Hur är det?-möten. Vad gör du?-möten. Vad gör vi? möten. Metoden är att tillsammans skapa ett rum som är förvillande likt det rum som barn skapar när de leker. Det upplevs ju som verkligt att det är en affär eller att det är en doktor eller att det är cowboys och indianer. Det upplevs som verkligt och därmed är det verkligt.
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above