Berätta mer om ditt arbete! Tore: Jag var på MKB och, du vet, jag hade en speciell utbildning. Förr i tiden på stora fartyg fanns det verkstäder och jag hade en sådan utbildning. Vår förste chef här, han hette Arvid Larsson, han var 20 år äldre och han var sjöingenjör. Vi hade ångpannor på den tiden också, till tvätterierna. Jag fick aldrig säga du till honom. Jag fick säga Larsson och så sa han Tore till mig. Jag blev aldrig Arvid med honom, men bättre kille än han fanns inte. Det var en lång drasut och han hade kroniskt gott humör, han var positiv och utåtriktad och hade ett enormt minne och ett enormt kunnande. Han lärde mig allt. Han skaffade fram verktyg och allting. Allt som gick sönder skulle jag själv laga. Så man kan säga att det var du och några till som höll i gång MKB? Tore: Jo, precis, och så småningom ändrades det så att jag blev arbetande förman. Var det någon på något ställe, som fick ett jobb som han inte klarade, kunde han ringa till mig. Och jag har gjort en annan sak också – jag har sovit middag hela livet, mellan tolv och ett. Jag har tagit mig den friheten! Jag har alltid jobbat ensam. Jobbar man ensam och det inte blir bra finns det ingen annan att skylla på. Men jag har aldrig fått klagomål. Var bodde du, Evy, när du var barn? Evy: Jag bodde i en liten by som ligger en och en halv mil från Kristianstad. Byn hette Venestad. Bussen stannade nedanför vårt hus. Mina föräldrar var gamla. De hade ett litet hus. Tidigare hade de haft en liten gård, det var en del kor och sådant där, men när de flyttade ner till byn blev det så att min mor fick gå till bönderna och hjälpa dem. Hur kom det sig att du flyttade till Malmö? Evy: Först var jag i Kristianstad och arbetade, men sedan trivdes jag inte där så jag sökte hit till Malmö 1950. 123
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above