117 ”Var är föräldrarna?” Faten Moussa och Sahro Aden arbetade med Barn i Stan det första året, från våren 2008. Det var inte alldeles enkelt i starten, det dröjde ju fram till hösten innan verksamheten fick en lokal, men det var viktigt att komma i gång med kontaktskapandet i området. Att prata med folk och att sedan prata ännu mer, det var själva grunden och det var det de gjorde. När lokalen väl blev tillgänglig målade de och gjorde i ordning. Faten har erfarenhet av många tidigare projekt där syftet varit att öka invandrares delaktighet i det svenska samhället. När jag frågar om resultatet svarar hon att hon i alla fall inte är besviken. — Men Barn i Stan är annorlunda. Svenska seniorer är en speciell grupp och jag tror inte att någon över huvud taget har tänkt på dem. Det finns rätt mycket som riktar sig till barn. Jag tycker att det är jättebra att kunna göra något för svenska seniorer, som också är isolerade och har en egen värld. Jag har jobbat på ett äldreboende i två år och jag såg hur de lever och hur de har det. De flesta av dem har inte någon anhörig. De är ensamma. Från början bestämde sig Sahro för att hennes mål var att barnen skulle känna sig hemma hos Barn i Stan tillsammans med de äldre. De skulle prata med varandra, diskutera. — I Somalia växte jag upp i ett samhälle där barn respekterade gamla. Men det är en annan värld här. I mitt hemland är det jättekonstigt om man tilltalar vuxna med bara förnamnet. Jag vill att barnen ska känna sig trygga när de är här, att de kan ställa frågor utan att känna sig dumma. Alla politiker och tjänstemän och föreningsmänniskor pratar om behovet av mötesplatser, men frågan är vad de menar med det. Malmö är ju redan fullt av sådana. De finns över allt i vardagen, på jobbet, i skolan, på gatan, i affären, på biblioteket, i trappan. Hur ska de här mötesplatserna se ut som förväntas lösa så många problem?
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above