Då är det väl svårare att övertyga andra om att man har någonting 105 att komma med? — Ja, det är det. När det har gällt journalister har vi varit försiktiga. Det här är så bräckligt, vi kan inte gå ut i medierna och säga att vi har lösningen. Vi kommer aldrig att ha en lösning – eller snarare: vi kommer aldrig att vara lösningen. Men vi kan vara en del av lösningen. Vad är det som ska lösas? — En del av vårt sätt att vara handlar om att alla är viktiga medborgare och samhällsbyggare. Alla har en plats, och berättelsen är en början. En amerikansk poet berättade nyligen för mig om hur barnen i skolåldern inte längre får höra några berättelser och om hur de förlorar sitt kollektiva minne. — Här håller vi på, vår generation och de som är yngre, och speglar oss i samtiden hela tiden. Det är en samtid som är genomkommersiell och full med en massa idiotiska bilder som man ska leva upp till. Och allting är redan berättat. Det är någon annans berättelse, den är inte min. Det stora jobbet är att över huvud taget få dem att formulera berättelser, att reflektera, att se det som viktigt. Det är ju det som är problemet, även för dem som är äldre. De äldre skulle behöva egna studiecirklar för att utveckla detta. En gång i tiden var vi bra på storytelling också i Sverige. Nu är ingen speciellt bra längre. Det har sagts att inget är nytt för dem som växer upp nu eftersom de redan har fått allt uppenbarat och tolkat för sig. Man kan aldrig uppleva någonting för första gången… — Där har Barn i Stan en viktig roll, att lyfta varje enskild som en fullständigt unik varelse. Det som upplevs som söndertolkat är inte sant. Det var ju inte du, det var inte din upplevelse.
Flower Power - Om Barn i Stan och det som gror på Seved
To see the actual publication please follow the link above